Att ha diabetes i skolan kan vara tufft. Om man går på låg eller mellanstadiet kan det vara svårt eftersom i den åldern vet de flesta inte vad det är för sjukdom. Man brukar säga att barnet är "allergiskt" mot socker till barnen i klassen. På högstaiet och gymnasiet kan det vara jobbigt för man skäms lite för sin sjukdom och det finns vissa där som inte vet vad diabetes är. Jag har tur som har pump, men de som har penna kan bli kallade för saker som "pundare, drogberoende etc". Det tycker jag inte är rätt, men samtidigt vill jag inte att hela skolan ska veta att jag har en sjukdom.
Pennbehandling i skolan:
De som har pennbehandling i skolan blir oftare kallad för pundare, eftersom de tar sprutor då och då. När jag hade pennor tog jag insulinet i klassrummet, innan jag gick till matsalen. Det kände jag var lättare för då såg inte alla andra i skolan att jag hade en sjukdom. Men alla lärare visste det.
Pumpbehandling i skolan:
Det är lättare att ha pump i skolan eftersom man har då en dosa på höften eller någonstans på byxan. Det enda man behöver ta i skolan är ett blodsocker (vilket jag sällan tar eftersom mitt skåp är där personer alltid går förbi). Pumpen ser ut som en liten mobil. När jag precis hade fått den sa en kille att man inte fick ha mobilen i skolan, när han såg den. Men jag svarade då att det inte var en mobil.
